Hur ska jag någonsin kunna förklara?


   Om han, om de kunde se in i mina tankar skulle de bli rädda för vad jag ser, vad jag förstår och hur nära jag är att falla hela tiden. Den känslan som jag får varje gång jag hör orden, varje gång jag hör tonerna. Känslan av saknad.
   Kanske är det något som fattas mig? Men vad i så fall.. Jag har en pojkvän, jag har vänner, jag har inte ont om pengar, jag har en familj som åtminstone någorlunda håller ihop.
   Men ändå.. Vad är det som jag saknar? Jag har allt jag behöver. Bra hälsa, hus och leverne och allt man kan tänka sig.
   Så.. Då återstår bara vem jag saknar.. "I'm about to lose my mind, you've been gone for so long.." Så vem är du? Av alla jag har mist, som jag har mött någon gång i livet, vem är du? Var du en person då, och förändringen inte är personen jag behövde? Eller har jag ens träffat dig?
   Åh, svar, var finns du när jag ropar på dig? Låter som verser ur Hamlet, Shakespeares egna spel, men detta är mitt spel, mitt liv.
   Är det all smärta som jag någonsin har känt, finns den kvar trots att jag har läkt? Lämnar såren kvar osynliga ärr, som bara tas fram vid rätt tillfälle? När jag är själv, när jag blir sårad, när jag hör just de där tonerna och får den känslan igen.
   Den känslan som inte har något ord, endast en sammansättning av kärlek när den blir som djupast, åh, det är då jag önskar att du var här. Stänk av den gravaste vrede, all orättvisa, kompromisserna som bara gynnar ena hållet. En droppe av världens sorg, all förlust av lycka som en gång gjort mig till en kall.. Nånting. En trötthet kanske, jag vet att du inte vill se dne här sidan av mig, monstret, den mörka sidan jag har.
   Det är detta beroende från monstret, som en del av mig behöver, begraver, beundrar.. Som gör att jag vill skada dig, för att du inte ser mig, eller för att du är rädd för mig. Älska mig, åh, visa mig att jag är som alla andra, men speciell för min godhet. Att jag inte är den ondska jag fruktar från mitt innersta mörker.
   Och åh, förlåt mig, du älskade för allt ont jag orsakat dig. Om jag hade kunnat, hade jag lämnat dig, till den fred du förtjänar, den glädje jag älskar att se dig ha. Om jag någonsin hade haft ett val, om mitt hjärta fick välja, hade jag valt bara dig, aldrig mörkret. Före dig, var det bara kallt och tomt, ingenting som fick mig att vilja vakna. Och när jag drömmer om dig, är jag där igen, nu för att jag är så rädd att vakna i en värld där du inte finns.
   Åh, säg att du inte är en dröm, en fantasins hägring som spelar mig ett spratt. Jag fasar för stunden jag inser att allt mitt vemod varit förgäves, all min oro för ingenting, när jag vaknar och ser att du var den fagra dröm jag fruktade mest. Du kan inte göra något åt det, du kan inte påverka mig, men du kan skada mig värre än något annat. Om det är du som bränner mig, och jag faller för dig, faller jag för alltid.
   Allt detta.. Ryms i den känslan. Åh, hur ska jag kunna förklara..?

Du och jag