Är det nu?

I wish

Är det nu jag ska ge upp? har vi kommit till den delen i manuset än?
Om jag bara kunde sluta känna allt så starkt.. ilskan, viljan att vara elak, kärleken, lyckan, sorgen.. Hade det inte varit enklare att inte få känna något alls? Jo, men det är ingen som vill det av någon sjuk självdestruktiv tanke. Ni förstår, när man väl har fått försmak på dne här bitterljuva känslan att bli sårad, blir det något fruktansvärt, men på något sätt vackert och som du inte kan få nog av. Bra det, för olycka drabbar oss ju med jämna mellanrum i livet.
Jag klarar inte av den här ständiga besvikelsen längre, vågar inte lita på någon eller något förutom mig själv, för jag har fått världsbilden att alla i slutändan kommer tröttna på mig och gå sin väg. Men det finns inget fel hos dem, det är ju vad de vill. Dessa vackra underbara människor som finns runtom mig, jag önskar att jag kunde få vara nära dem för evigt, men jag vet att det privilegiet inte kan stanna hos mig..
   Önskar att jag kunde få bukt på allt det här, en nystart utan att börja om.
Så jag antar att vi inte är där än, och jag hoppas att någon tar pennan och ändrar manuset, för jag är inte stark nog.

Stenar och tråd

Idag är en sån dag igen.. Allt som har hänt och som händer, varför har jag så svårt att se meningen med det? Om jag inte hade gått efter dig, hur hade mitt liv sett ut då? Istället för att hänga på en skör tråd av silver som spunnits av allt som någonsin varit bra för att hålla mig kvar, hade jag fallit ner igen? Imse vimse spindel, fast bara bortspolad utan solen som stiger upp? Vem vet..
Så varför är jag inte lycklig?

Såhär känner jag mig, inget mer än en kall sten som behöver något, men inte vet vad.

http://www.youtube.com/watch?v=WxkcMX4jzqU   Still Small Voice
 
http://www.youtube.com/watch?v=rLh_1OdwWKQ&feature=related  Rain

Dax Johnson, geni och skapare av något av den vackraste musik som världen någonsin fått ta del av.

Hur ska jag någonsin kunna förklara?


   Om han, om de kunde se in i mina tankar skulle de bli rädda för vad jag ser, vad jag förstår och hur nära jag är att falla hela tiden. Den känslan som jag får varje gång jag hör orden, varje gång jag hör tonerna. Känslan av saknad.
   Kanske är det något som fattas mig? Men vad i så fall.. Jag har en pojkvän, jag har vänner, jag har inte ont om pengar, jag har en familj som åtminstone någorlunda håller ihop.
   Men ändå.. Vad är det som jag saknar? Jag har allt jag behöver. Bra hälsa, hus och leverne och allt man kan tänka sig.
   Så.. Då återstår bara vem jag saknar.. "I'm about to lose my mind, you've been gone for so long.." Så vem är du? Av alla jag har mist, som jag har mött någon gång i livet, vem är du? Var du en person då, och förändringen inte är personen jag behövde? Eller har jag ens träffat dig?
   Åh, svar, var finns du när jag ropar på dig? Låter som verser ur Hamlet, Shakespeares egna spel, men detta är mitt spel, mitt liv.
   Är det all smärta som jag någonsin har känt, finns den kvar trots att jag har läkt? Lämnar såren kvar osynliga ärr, som bara tas fram vid rätt tillfälle? När jag är själv, när jag blir sårad, när jag hör just de där tonerna och får den känslan igen.
   Den känslan som inte har något ord, endast en sammansättning av kärlek när den blir som djupast, åh, det är då jag önskar att du var här. Stänk av den gravaste vrede, all orättvisa, kompromisserna som bara gynnar ena hållet. En droppe av världens sorg, all förlust av lycka som en gång gjort mig till en kall.. Nånting. En trötthet kanske, jag vet att du inte vill se dne här sidan av mig, monstret, den mörka sidan jag har.
   Det är detta beroende från monstret, som en del av mig behöver, begraver, beundrar.. Som gör att jag vill skada dig, för att du inte ser mig, eller för att du är rädd för mig. Älska mig, åh, visa mig att jag är som alla andra, men speciell för min godhet. Att jag inte är den ondska jag fruktar från mitt innersta mörker.
   Och åh, förlåt mig, du älskade för allt ont jag orsakat dig. Om jag hade kunnat, hade jag lämnat dig, till den fred du förtjänar, den glädje jag älskar att se dig ha. Om jag någonsin hade haft ett val, om mitt hjärta fick välja, hade jag valt bara dig, aldrig mörkret. Före dig, var det bara kallt och tomt, ingenting som fick mig att vilja vakna. Och när jag drömmer om dig, är jag där igen, nu för att jag är så rädd att vakna i en värld där du inte finns.
   Åh, säg att du inte är en dröm, en fantasins hägring som spelar mig ett spratt. Jag fasar för stunden jag inser att allt mitt vemod varit förgäves, all min oro för ingenting, när jag vaknar och ser att du var den fagra dröm jag fruktade mest. Du kan inte göra något åt det, du kan inte påverka mig, men du kan skada mig värre än något annat. Om det är du som bränner mig, och jag faller för dig, faller jag för alltid.
   Allt detta.. Ryms i den känslan. Åh, hur ska jag kunna förklara..?

Du och jag